Framme!

Nu är klockan 20,41 och Simon sover redan. Han sov inte så mycket på den sista etappen som jag, mycket luftgropar och kacklande kineser...Än så länge känner jag mig inte så jetlagged, mest lite vanligt trött och lite yr ibland.



Väl framme på vårt Hostel mötte dottern och pojvännen upp och vi gick och åt. De hade en massa broschyrer och tips på vad vi kan göra och vi smidde lite planer, både för morgondagen som vi ska spendera ihop alla fyra (dottern fyller år) och vad vi ska göra själva senare. I morgon ska vi till en ö och åka en rundtur där, vädret ska bli skapligt i morrn, idag var det lite snålblåsigt. Sonen har fått lite mer kött på benen vad gäller äventyrssaker han vill göra. Han ska åtminstone göra det här uppe på det här:





















Aucklands mest berömda byggnad ligger i nästa kvarter från där vi bor, man kan antingen göra sky-walk eller bli nerfirad från tornet, en slags lindrigare bungyjump. Utanför vårt fönster kan man dessutom bli uppskjuten i luften i en slags bur fastsatt i gummilinor, känns fullkomligt livsfarligt mellan alla höga hus. Och inte jättenödvändigt...


Hostelet ligger som sagt centralt, det medför att det är trafik utanför, det hade jag redan räknat ut så jag har med öronproppar. Det jag inte hade räknat med var att det bara finns ett naket lysrör i taket. Ingen lampa vid sängen om man vill läsa, det får jag försöka hitta nån i morrn. Ingenstans att lägga kläderna, ett helt kalt rum med två sängar, thats all. Men jag klagar inte, läget är centralt och priset lågt. Bara poängterar. Trådlöst nätverk mot en billig penning, det är bra.

Nu hoppas jag bara att mitt halsonda jag drog på mig på flyget till Hong Kong inte är starten på en förkylning. Har inte tid eller lust med det just nu. Kanske bara den torra flygplansluften som kärvat till det i näsa och hals, vi får tro på det.