Efter jobbet tog jag mig till ett vansinnigt stort shoppingcenter, Westfield Shoppingcenter. Det var en norsk kollega, Lisbeth på sovrum, som rekommenderade detta. Jag tog bussen från Ikea och bytte en gång. Bussarna kom inte som de skulle så det tog över två timmar att ta mig dit. Den första bussen väntade jag på i en timme (det måste varit nåt fel där) och hade sällskap med en äldre svart man i busskuren. Han hade köpt ett Lack soffbord och vi småpratade lite. Vi diskuterade Ikea, Sverige och svensk bilindustri som är ett minne blott. Han lärde sig några svenska ord (inga snuskiga, jag lovar) och vi hade en trevlig pratstund i regnet. Sen när bussen äntligen kom och tog oss båda åt fel håll, stannade vid en ändstation och sen tog oss tillbaka till Ikea igen för vidare transport dit vi skulle gjorde att vi fick oss flera goda skratt och han sa att han skulle tänka på mig varje gång han åt svenska köttbullar. Den typen av möten människor emellan känns ovanliga i sverige.
När jag bytte buss var det nog också nåt fel. På skylten där bussarnas ankomstider visas digitalt, skulle bussen komma om 6 minuter i ungefär tre kvart. Men eftersom busshållplatsen var utanför Frälsningsarmén och en gospelkör ackompanjerad av en gitarr och ett par congas underhöll oss som väntade så blev det också en annorlunda upplevelse. Regnet föll men ändå var det liksom Happy Days för hela slanten. Inte heller så vanligt vid resecentrum i Linköping en regnig torsdag i rusningstrafik. Till slut kom jag äntligen till shoppingcentret och det var enormt stort. 270 butiker och massor av restauranger och caféer. Jag var väl inne i en bråkdel av dem och handlade i två, Desigual och Accessorize innan jag tog en kopp te och en muffin och vid 21,30 gav mig mig ut i bussäventyret igen. Den här gången tog det bara 45 minuter att ta mig till hotellet vilket bevisar att resan dit var knasig men det var kanske nån mening med det eftersom det blev en upplevelse i sig.
Klart en mammafärg :)
SvaraRadera