Vinkelvägen

När jag växte upp var Vinkelvägen i Upplands Väsby en central plats i mitt liv. Det var hit min farmor och farfar flyttade med sin familj med 6 barn och en hund från Övertorneå någon gång på 50-talet, till ett av de första radhusområdena i Stockholmstrakten. Farfar hade jobbat som busschaufför uppe i norrland men fick nu köra SL-buss istället.

Familjen flyttade in på Vinkelvägen 21, några år senare köpte pappas äldsta bror, Lasse, Vinkelvägen 3. Eller trean och tjuettan som vi kallade adresserna. Man sa aldrig namnet på den man skulle besöka, sa man att man skulle till tjuettan, så var det farmor man skulle till. Dörrarna var aldrig låsta, man gick bara in och man var alltid välkommen.

På farmors baksida fanns det en uteplats och en gräsmatta. Gräsmattan slutade med en kort och brant uppförsbacke innan trädgårdslanden började. Alla hade sina trädgårdsland där, på en lång rad innan allmänningen började. Farmor hade jordgubbar, potatis, bönor, m.m. och blommor av alla de slag. Jag har alltid varit intresserad av det som växer och det var här jag la grunden för mitt trädgårdsintresse. Jag kommer än idag ihåg känslan av att dra upp en kvickrot ur jordgubbslandet, även om min kärva farmor alltid poängterade att det inte var någon idé eftersom man aldrig fick bort den helt och hållet i alla fall. Luktärterna var mina absoluta favoriter de var spaljerade på mitten av landet. På allmänningen fanns en sandlåda och en gungställning men den bästa lekplatsen var skogsdungen ovanför. Där fanns tvättlinor uppspända mellan träden och där vajade lakan på tork. Där hittade man alltid blåsippor på våren, senare vitsippor och det växte också backsippor vid sidan av en stig.

Radhusen hade två våningar och den övre våningen var som en egen lägenhet med kök, vardagsrum med balkong, sovrum och toalett. Farmors syster Agda bodde under några år där uppe med sina zebrafinkar och jag kom ofta upp på besök. Agda hade inga egna barn och jag var alltid välkommen. Hon bjöd på kaffe med socker och grädde i en liten rosa mockakopp, det var inte gott men det var vuxet på något vis. Hon hade alltid karameller i en vit glasskål med lock. Hennes första zebrafink satt en dag på balkongräcket och flyttade sedan in hos Agda. För att den ensamma lilla herren skulle få sällskap, köpte Agda ett par damer till honom och sedan var zebrafinksproduktionen i full gång. Det fanns ofta små ägg som det ruvades på och det var spännande när det kläcktes nya fågelungar.

På trean bodde Lasse och Jenny och mina kusiner Larse och Staffan. Larse var en tystlåten konstnär med stark dragning åt vänster och Staffan var det ständiga busfröet och en rastlös själ. Jag bodde även där under en period när jag var 11-12 år och det var en annorlunda tid för mig som var van vid att bo ensam med pappa. Det var alltid full fart och kusinernas kompisar kom och gick, det var alltid livligt kring matbordet. På tisdagarna åt vi alltid fisk och varje tisdag var det tyst kring matbordet innan farbror Lasse harklade sig och sa de bevingade orden: ”Ät fisk så blir du frisk, det sa alltid doktor Kalander i Övertorneå”. Då suckade och stönade vi barn men nästa tisdag satt vi där igen och väntade på att Lasse skulle harkla sig, ibland kunde han dra ut på det lite, allt för showen. Senare fick jag reda på av farmor att det aldrig funnits någon doktor med det namnet i Övertorneå.

På trean badade man också bastu på söndagarna. Om det var många som skulle basta, var det uppdelat damer och herrar och det var spännande för en liten tjej att sitta med vuxna damer och höra deras prat. Ibland var det bara pappa och jag i bastun. Söndagseftermiddagarna var härliga med den sociala närvaron i bastun och gillestugan, sedan gick vi hem, köpte Expressen på vägen och hemma blev det alltid te och rotad bröd med marmelad.

När farmor blev äldre sålde hon tjuettan till sin yngste son, Anders, tyvärr lade han igen alla trädgårdsland och smällde upp en pool ovan jord och grusade hela framsidan. Lasse och Jenny sålde trean för några år sedan, deras son Larse köpte in sig i hörnet, kan varit nr 15 eller 17 men bor inte heller kvar där längre. Så nu är Westerbergsklanen helt borta från Vinkelvägen.