Damma, damma...

Jag vet inte hur många bloggar jag halkar in på av en slump och upptäcker att den inte blivit uppdaterad på väldigt länge eller att ägaren ber om ursäkt för det. Jag tänker INTE be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på flera månader, jag ska berömma mig själv för att jag skriver igen istället!

Det finns orsaker till uppdateringsfrånvaron, dels har det varit vinter och till skillnad från förra vintern så har jag inte haft någon anledning att frysa tårna av mig i samband med något byggprojekt. Dels har jag varit sjuk i höst och inte haft så mycket ork att fixa så mycket.

Nog om detta, nu är det full fart igen!

I går var jag i alla fall på kolonin, snön hade rasat ner från taken och dragit med sig hängrännorna så dem satte jag på plats igen. Eftersom stegen ändå var framme så klippte jag äppelträdet, jag är ingen arborist men några pinnar på måfå rök där jag stod på stegen stadigt i skaren. Solen tittade fram och det kliade riktigt i fingrarna att fixa igen men det får bli lite varmare och mindre snö först. Det första jag kommer ta tag i är att ta bort staketspjälorna och snickra nya spjälor till grindarna.

Om jag hade varit lite uppmärksam på fysiklektionerna så hade kanske inte det här hänt, min zinktunna har spruckit eftersom vatten tydligen expanderar i fryst tillstånd, oops.

En annan sak som hänt i vinter eller kanske tidigare, är att takpappen liksom spänt sig och det har skapats små fickor i skarvarna. Jag vet inte om det här gör någon egentligen, vattnet kan ju inte rinna uppåt (så pass var jag i alla fall med på lektionerna) så det borde inte göra något, är det nån som vet?

Så länge och i väntan på våren, visar jag några trädgårdsbilder från mitt tidigare liv. När jag flyttade ner från Stockholm i slutet av 80-talet bodde jag och min familj på en gård söder om Vadstena. Det var betydligt mer odlingsyta än jag har nu och det var ett eldorado för en trädgårdsintresserad som jag. Tidigare, långt innan min dåvarande man var född, hade tidigare släktingar odlingar på hela tomten, även det som är gräsmatta nu och bland annat odlades det rabarber åt Brunneby musteri. Min svärmors svärmor plockade rabarbern dan innan och la upp stjälkarna som vedträn mot bodväggen. För bästa möjliga avkastning vattnades rabarbern innan de vägdes, hon var inte dum hon:)

När rabarberodlingarna avvecklades stjälptes plantorna nere vid ån och jag gick sen och plockade, det fanns hur mycket som helst.

Här ser man tre generationers rumpor i vädret. Först jag, sen min dotter Mimmi och sist svärmor Elsa. Elsa hade bott på gården hela sitt vuxna liv och kände väl till vad som fungerade eller inte men hon var väldigt ödmjuk och lät mig prova allt jag ville, trots att hon ibland visste att det antagligen inte skulle gå. En fantastisk hjälp och stöd för en ivrig stadsbo som jag men jag vet också att hon tyckte det var roligt att jag var så intresserad. Hon flyttade ut från gården innan vi flyttade in och hjälpte oss massor när vi själva ville och behövde, en fantastisk förmåga att släppa kontrollen trots att hon bott där så många år. Den bästa svärmor jag någonsin haft!

Efter några år började vi odla grönsaker i lite större skala åt Östgöta trädgårdshall, purjolök var huvudgrödan men vi odlade också broccoli och blomkål tillsammans med några goda vänner som hade en gård i närheten. Barnen var ofta med, även våra föräldrar hjälpte till ibland både med odlingarna och barnen de gånger de inte var på dagis. Lustigt, min farmor (Momma) kallade mig för Lotta-lök när jag var liten och nu var cirkeln sluten... Det som ser ut som tjocka grässtrån på bilden är små purjosar som i vår styva lerjord lätt växte till sig och sen var nästan omöjliga att dra upp utan att de gick av på mitten... Underbara barn som nästan alltid fann sig i att leka för sig själva och vara bland alla vuxna som hjälpte till. Vad jag kommer ihåg i alla fall...